Om jag stannar, Gayle FormanSuger
Jag trodde att det skulle bli en väldligt bra bok. Den här boken var hemsk, hemsk som hemsk och hemsk som väldligt dålig. Jag trodde att det skulle bli en lite sorglig bok, men sättet som Mia berättar om om olyckan förstörde allt. Hennes sätt att prata, hon brydde sig inte.
"Och där låg pappa, det låg bitar av han hjärna på marken..."
What?! Bara så? Där låg pappa och jagvetintevad. Hon går bara förbi sina föräldrar. Ååååh, detaljerna så himla detaljerat! Med bitar av hennes pappas hjärna och sånt. Det vände sig i magen på mig. Jag mådde jätteilla när jag läste den! Men jag hade inga känslor för Mia. Jag tyckte inte synd om henne.
Jag bläddrade igenom varje sida i boken, utan att läsa mer än en mening på varje sida. Det var alltid minnen. De blandade ihop allting, det var en röra. Plötsligt så berättade hon vad som hade hänt med henne själv, och sen berättade hon om hennes cello. Det var inget vackert med den här berättelsen, inget skit. Jag tycker iaf inte att njurar är vackra.
Baksidan:
Mia minns inget från olyckan, hon vet bara att hon färdades i bilen på sladdriga vintervägar tillsammans med sin familj. Så plötslig kan hon se sig själv genom bilens krossade vindruta, ligga svårt skadad och medvetslös (Riktigt svårt skadad... läs detaljerna i boken)
Hon hör Beethovens toner fortsätta strömma genom bilradion, och blandas med ljudet av sirenerna. Under de 24 timmar som följer får vi genom Mias tankar och tillbakablickar lära känna hennes liv och hennes val.
Och nu står hon inför det svåraste valet av alla -
leva vidare trots att hon förlorat sin familj eller... släppa taget?
Om jag stannar är en orginell, stark och smärtsamt vacker
berättelse om styrkan i familj, vänner och kärleken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar